Författare: Torbjörn Blixt

Det finns numer en lång tradition av inventeringar på brandfält i Östergötland, allt som oftast i Länsstyrelsens eller kommuners regi. Nicklas Jansson, Håkan Andersson och Sven Lennartsson har alla bidragit via såväl fall- som fönsterfällor och fritt sök sedan slutet på 90-talet, och nu har jag börjat ge mig in i deras fotspår.

Det har främst artbestämts skalbaggar, men även en del skinnbaggar, flugor och steklar. Landskapsfynden har stått som spön i backen - rariteterna likaså! Då man i landskapet i övrigt i mångt och mycket har fokuserat på ädellöv så har studierna av brända tallar och granar gett ett gott komplement. Arter som jätteknäppare (Stenagostus rufus), kolsvart trädbasbagge (Sphaeriestes stockmanni) och ragghornig kamklobagge (Hymenophorus awajewi) får ju vilken kräsen entomolog som helst att börja drägla.

Under 2023 så fick jag äran att inventera två brandfält i Ydre, i Stutagölens och Skirsjöskogens naturreservat, med hjälp från Claud och Louise. Långa fältdagar, kanotpaddling för att ta sig till ett av objekten, släpandet av tunga dunkar glykol och sot i varenda skrå av kroppen var väl värt det. Det finns en längre rapport på Länsstyrelsens hemsida, för den nyfikne. Där finns även en tabell över intressanta arter funna på andra östgötska brandfält som då kan jämföras dem emellan.

Så vad fann vi i Ydres djupa skogar? Höll förväntningarna och förhoppningarna? Då det var min första inventering på brandfält så visste jag inte riktigt vad jag skulle tro, så allt kom som positiva överraskningar. Och nog fanns där guldkorn!

Till exempel när jag vid en minipaus i uppsättningen av fönsterfällor satte mig ner och bröt loss bark på brandskadade tallar och fann den (åtminstone i Götaland) mytomspunna arten bred trollknäppare (Danosoma fasciatum). Eller när jag vid en tömning direkt reagerade på en smärre duns i silen då en jätteknäppare visade upp sig (sannerligen en jätte!). Eller den vackra spindelbocken (Aegomorphus clavipes) som när den torkade till visade upp en prakt värdig sin ståtliga skalbaggsfamilj (är det vår snyggaste långhorning?).

Fynden var många, egentligen för många för att nämna här, och de fick heller inte plats i rapporten. Gladast av allt blev jag nog kanske ändå för franstandad barkskinnbagge (Aradus erosus), en art jag aktivt letat efter i flera år. Just barkskinnbaggarna (Aradidae) är en familj jag verkligen fastnat för, och jag hoppas få stöta på än fler arter under kommande år. Inom fågelskådningen pratar man ibland om att man kan "limma" en sida i fågelboken, att när man väl har sett alla arter på ett uppslag så kan man limma igen dessa sidor. Det vill jag göra med barkskinnbaggarna (fast jag vill helst inte limma ihop min fina finska bok där de beskrivs, den går inte att få tag på längre...)!

Under 2025 så kommer jag inventera ett brandfält i Hästenäs kyrkskog, bara några hundra meter från ett annat brandfält som Sven Lennartsson inventerade för exakt 10 år sedan. Hans fynd var spektakulära, så den här gången drömmer jag om rariteter. Jag lär nog inte bli besviken, skulle jag tro.

I och med årets årsmöte så tackades Kjell av för närmare 40 år (!) som ordförande då han valde att kliva åt sidan för att låta någon annan ta över, nämligen undertecknad själv. Kjell har varit kittet och motorn i föreningen under alla år som jag har varit medlem, och jag förmodar att detsamma gällde decennierna innan det, sedan urminnes tider då allt startade (det ryktas om 1800-talet).

Att fylla Kjells skor, att ersätta hans roll och ta hans plats är smått omöjligt - jag fick äran att göra något snarlikt när jag började på Länsstyrelsen i takt med att Kjell trappade ner. Det är alltså ingen ny situation för mig, och jag har insett att det inte går att ersätta Kjell utan man får göra sitt bästa och rida på vågen han har skapat. Tur nog så sitter han kvar i styrelsen - lite tips & trix räknar jag med att få tillgång till under resans gång. Onödigt att uppfinna hjulet på nytt!

Kjell är anledningen till att jag idag sysslar med småkryp. Mina studier vid Linköpings universitet var länge fokuserade kring etologi snarare än entomologi, och när jag 2016 träffade Kjell för första gången så var jag en vilsen fågelskådare, nyanställd vid naturum Tåkern, utan någon som helst koll på insekter.

Nu ska herr Blixt lära sig allt man kan om sandmaskrosor var det första Kjell sade till mig, samtidigt som han med seriös blick och stadig hand gav mig boken Sandmaskosor i Sverige och Danmark att studera under lunchen. Jag hade fått uppleva min första dos av Kjells karakteristiska sinne för humor, men jag förstod det inte och började bläddra i boken. Paniken kröp sig på när jag förstod hur komplicerat det var med maskrosor...

Mina två säsonger vid naturum Tåkern var omvälvande. Från att tidigare inte kunna mer än Östergötlands dagfjärilar så introducerades jag omgående till skalbaggar, skinnbaggar, trollsländor och mycket, mycket mer. Kjell och jag började tävla i antalet kryss, jag pluggade latin och TVn hemma byttes mot en nyinköpt stereolupp. Från att inte ha brytt sig om småkryp vid något tillfälle under mitt liv så blev det helt plötsligt hela min identitet - den effekten hade Kjell på mig mer eller mindre omgående.

Många goda minnen från dessa år, som när jag på tre meters håll (!) frågade Kjell om en skalbagge som han slängde ett öga på i 0,3 sekunder innan han mumlade Dolichosoma lineare samtidigt som en ny prilla sattes in. Eller när vi vittjade vår åtel bakom naturum-huset som bestod av en sutare, diverse möss, någon gammal snok och en överkörd duva, där Necrobia violacea sprang runt i mängder vilket gjorde Kjell glad. Hans entusiasm smittade av sig, och här sitter jag idag, med entomologin som min huvudsyssla såväl professionellt som på fritiden. Så det kan gå!

Nu senast har jag fått vara med Kjell att inventera kring Tåkern, och jag slutar aldrig förundras över hans energi, engagemang och viljan att hitta nya arter - något jag försöker ta efter. När jag hittar något nytt, något spännande eller något ovanligt så är min första tanke alltid "jag måste maila Kjell!".

Just energi och engagemang är det jag tar med mig i min nya roll som ordförande, och hoppas att föreningen fortsatt kan drivas med samma kvalitet så som det har varit sedan begynnelsen. Tack Kjell, för ditt driv under alla dessa år och för att jag får ta över. Jag räds nu att han får mer fritid för att finna fler arter, då vi fortfarande tävlar om vem som har flest kryss i Östergötland. Det dröjer nog fortsatt några år innan jag har en chans att gå om min mentor...

Ytterligare ett bärfisår går till handlingarna och vi kan nu stolt konstatera att det är dags att runda av Bärfisprojektet i Östergötland efter 2024. Vi har hållit på sedan 2018 vilket gör att projektet kommer landa på sju inventeringssäsonger. Det här är två år längre än tidigare genomförda projekt i föreningens regi, men det har känts befogat då vi har varit något färre inventerare samtidigt som mycket har hänt i bärfisarnas värld under åren som gått.

Jag skojade länge om att projektet tar slut först när någon hittar mjölonbärfis (Phimodera lapponica) i landskapet, men då det kan dröja så fick jag ta ett steg tillbaka och fundera på vad vi har åstadkommit och när det skulle anses vara tillräckligt. Redan i somras kändes det som att ett avslut var nära, och när Christian Williams dängde in den efterlängtade sydliga rovbärfisen (Pinthaeus sanguinipes) så satt den som spiken i kistan. Fem nya landskapsfynd, fynd av tidigare "ovanliga" arter, utökad kunskap om arternas biologi - ett fantastiskt jobb och resultat tack vare föreningens medlemmar!

Jag vet att det fortfarande finns otroligt mycket kvar att upptäcka i landskapet, men man måste dra snöret någon gång. Med det sagt så skulle jag vilja uppmana alla Östergötlands bärfisentusiaster att köra in i kaklet med följande fokus:

• Fler fynd av jolster- och trybärfis (Elasmostethus brevis/minor)! Dessa är relativt enkla om man bara är uppmärksam på substratet, vore kul att kartlägga dem än mer.
• Fler fynd av blåbärsbärfis (Elasmucha ferrugata)! Den lär finnas mer eller mindre överallt så fort man finner tätare blåbärsbestånd i skogsbygd, och man får ofta flera andra bärfisar i håven, inte minst spetsrovbärfis (Picromerus bidens). Man får även blåbär i håven. Win win!
• Fler fynd av spindelörtskinnbagge (Canthophorus impressus) - det återstår några få kända lokaler där den inte är funnen under projektperioden, och än går det att göra nyfynd!
• Fler fynd av klotbärfis (Coptosoma scutellatum) - leta i ruderatmarker och vägkanter i rutorna bredvid dem med känd förekomst!
• Fler fynd av bräsmabärfis (Eurydema dominulus). Bra tips är att via Artportalen söka fram större bestånd av bräsmor och sedan slaghåva järnet!
• Fler fynd av harrisbärfis (Piezodorus litoratus). Ser du en blommande harrisbuske i sommar så stanna och banka, slaghåva eller bara stirra, ofta så hittar man dem relativt enkelt!

Slutligen så finns fortsatt några potentiella landskapsfynd kvar, även om de flesta "lätta" nu redan är funna. Följande arter och platser är värda att jaga efter:

• Större rovbärfis (Arma custos). En art på framfart i sydost, håll koll utmed kusten och E22an!
• Mjölonbärfis (Phimodera lapponica). Jag har lagt otaliga timmar söder om Tidersrum, så just nu tror jag mest på den norra skogsbygden mot Södermanland och Närke. Sandiga tallskogar med mjölonmattor!
• Kålsugare (Eurydema ornata), även den i sydost. Skulle dock likväl kunna dyka upp i valfri trädgård.
• Hammarbärfis (Podops inunctus), en art med märklig biologi då den övervintrar på torrare marker och sedan under sommaren hittas vid fuktigare områden som stränder och våtmarker. Återigen - sydost!
• Rhaphigaster nebulosa - en av våra nyare arter i Sverige, den kan dyka upp varsomhelst utmed tågnätverket. Sök på banvallar, lokstall och annan tågrelaterad infrastruktur, tex Mjölby, Linköping och Norrköping.
• Torrgräsbärfis (Eurygaster maura) -  Ser man en Eurygaster på torr mark så bör det klicka till i skallen - fota antenner och samla in!
• Sanddynbärfis (Phimodera humeralis) - ett långskott av rang. Fallfällor eller utdrivning på finare, stora sandstränder som tex i Motalabukten eller ut mot kusten. Man vet aldrig! Den finns i Finland, så varför inte.

  

Det kommer bli åtminstone någon exkursion under året och jag hoppas att vi kan avsluta på topp med roliga arter och fina upptäckter. Oavsett så känns hela projektet redan lyckat och jag är glad över att Kjell frågade om jag ville ta mig an rollen som projektledare, trots att jag till en början inte kunde någonting om artgruppen. Nu sitter jag här, med bärfislitteratur från halva Europa och drömmar om att resa till världens alla hörn i jakt på bärfisar. Vad hände med fågelskådaren Torbjörn egentligen?

2024 - sista året. Nu kör vi!