Kategori: Insekter

Som ursprunglig fågelskådare är det här med listor något som lockar och driver mig när det kommer till arter och fynd. En extra liten sporre, något som motiverar och något som kan göra ett fynd roligare eller mer minnesvärt. Det är dock sällan något jag aktivt eftersträvar - förutom de uppenbara landskapsfynden  bland de "klassiska" artgrupperna fjärilar och skalbaggar -  men när man besöker en kommun man inte aktivt inventerat i så är det alltid kul att kolla listorna efter sitt besök. Har man hittat något nytt? Något som sticker ut?

Den 3 juli i somras så bjöds jag av min gode vän Johan hem till hans och hans föräldrars sommarstuga i Opphem, Kinda. För er som inte är bekanta med området så är det en alldeles fantastisk och smått idyllisk mellanbygd, i alla högsta grad rik på entomologiska skatter och vackra naturmiljöer. Ett majestätiskt eklandskap blandas med djupa och trolska barrskogar, den entomologiska historiken är på sina ställen respektingivande samtidigt som där finns potential för spännande nyfynd. Det påminner mig mycket om min hembygd och det kliar alltid i fingrarna när man är området och fullkomligt känner potentialen för att hitta intressanta arter och uppleva spännande möten. Sedan tidigare hade Johan noterat arter som skalbaggsstrit (Issus muscaeformis), tistelbock (Agapanthia villosoviridescens) och inte minst den mytomspunna bergscikadan (Cicadetta montana) på tomten, så jag var riktigt nyfiken på vad vi skulle kunna hitta.

På schemat stod en omgång med fjärilslampan och lite jakt med pannlampan på träden i trädgården. Vi var båda tämligen trötta redan innan så planen var att dra upp fällan, kika i någon timme och sedan knyta oss för att vittja under morgondagen. Tyvärr så var kvällen och natten stjärnklar och inte riktigt så varm som vi hade hoppats, men efter en stund så började fjärilarna komma till, och jordlöparna sprang runt för fullt på gräsmattan och på de gamla fruktträden. En timme blev till två och ju längre vi var vakna desto roligare blev det! Till slut var vi dock tvungna att sätta punkt - om än motvilligt - så fällan lämnades ifred och fjärilarna likaså. Jag somnade sött i tältet med den monstruösa kvicksilverlampans brummande som en sövande sång i mina öron.

Vi hade väl egentligen inga större förhoppningar då kvällen inledde så segt, men när vi under morgontimmarna började vittja fällan och kika på fångsten så blev vi positivt överraskade. Många vackra och roliga arter, såväl makros som micros, och leendet breddades i takt med att artlistan blev längre. Artbestämningen tog hela morgonen och först efter att kaffekannan tagit slut kunde vi summera resultatet. Totalt ca 80 arter fjärilar vill jag minnas - och hade vi stannat uppe under natten så hade vi garanterat gått över 100. Även en del skalbaggar och andra insekter noterades, bland annat Bledius gallicus, en kortvinge ur ett svårbestämt men roligt släkte man inte så ofta stöter på, samt större svampklobagge (Mycetochara axillaris som kröp i en hålighet på ett av de äldre fruktträden. Bland fjärilarna så gladdes vi mest åt bandad hallonspinnare (Habrosyne pyritoides), den vackra syrenmätaren (Apeira syringaria) och vitt aftonfly (Acronicta leporina), har jag för mig om.

Men hur var det med listorna då? Jo det visade sig att vi hade funnit 18 nya arter för kommunen (enl. Artportalen, vilket såklart inte alltid stämmer) - och då i en relativt välinventerad kommun som Kinda ändå får påstås vara. Kul att kunna bidra med nytt! Men, i det här fallet så var alla nyfynd sekundärt, eller snarare kanske tertiärt, då den kvällen, natten och följande morgonen var en av de bästa under 2021. Gott sällskap, varma sommarkvällar och insekter i all dess prakt - då lever man!

Jag minns när jag satt med listan över noterade arter Pentatomoidea i Ög inför starten av Bärfis-projektet och började drömma om vad som komma skall, med förhoppningar om spännande arter och nya landskapsfynd . En av arterna som tidigt seglade högt upp på önskelistan var större markbärfis (Sciocoris homalonotus). I landskapskatalogen än så länge bara noterad från Sö och Up, men det finns även spridda fynd från andra delar av landet (Öl, Gä, Vs, Nä och Sk). Inga av dessa är dock validerade via belägg och jag ställer mig själv tveksam till några av dem. Men Sö och Up - då bör den även kunna finnas i Ög!

Redan 2018 så gjordes det faktiskt fynd av mycket troliga individer av större markbärfis i Linköpings kommun, men dessvärre saknas beläggexemplar och jag har ännu inte tagit mig dit för att leta själv. Jag tror att artbestämningen stämmer efter att ha fått se bilder, men vill helst ha ett i handen för att vara säker då det trots allt handlar om landskapsfynd. Men så, den 1 juni i år så hände det som jag längtat efter sedan 2017 - en förmodad större markbärfis, insamlad!

Då Monika är för blygsam för att välförtjänt stoltsera med alla de magnifika och otroliga fynd som görs av henne i Motala stads närnatur - och inte minst i Sjöbo-Knäppans naturreservat - så tog jag mig friheten att nu göra det åt henne (efter att ha fått ett godkännande såklart).

Jag ser framför mig att det var en solig dag, sommaren hade precis kommit igång efter en kall vår. Det myllrade av liv i den nyanlända värmen och den förlängda vinterdvalan för de lite mer värmekrävande arterna hade tärt på krafterna. Markbärfisar är tämligen strikt marklevande arter, man får dem sällan i slaghåven och ser dem nästan aldrig uppe i vegetation. Det måste ha varit kombinationen av en sen vår som snabbt växlade över i varm sommar som lockat upp denna individ - för den hittades sittandes på en stängselstolpe, i full njutning av den starka solen!

Jag vet inte hur många stängselstolpar Monika har kollat på genom åren i Sjöbo-Knäppan, men att gissa på tusentals är sannolikt en underdrift. Alla dessa år av inventeringar av såväl stolpar som förna, lyftandet av stenar och stockar, pillandet i gräshögar och annat bös - ändå så har alltså den större markbärfisen undgått henne. Det säger mycket om hur svårfunnen arten är, vilket sannolikt förklarar utbredningskartans något splittrade fyndbild. Jag har hela tiden trott att den fanns i Ög, men att hitta den är en annan femma...

Efter fyndet var Monika själv inne på att det var just större markbärfis, så hon skickade den till mig för bekräftelse. Jag kunde konstatera att det banne mig var en sådan, men då det handlade om ett landskapsfynd så skickade jag den till C3 för ytterligare bekräftelse för att vara säker.

Med orden "det är verkligen den" så bekräftade även C3 fyndet - en 8 mm lång hona - och den första större markbärfisen (Sciocoris homalonotus) i Ög är nu ett faktum. Helgen är räddad!