Vilja och intresse till trots - som novis blir man lätt överväldigad när man börjar ta sig an en insektsordning man aldrig bekantat sig med sedan tidigare. Jag började intressera mig för skalbaggar så sent som 2016 när min anställning vid naturum Tåkern tog vid och jag träffade Kjell Antonsson. Det var två oerhört lärorika säsonger där facit alltid fanns till hands när jag körde fast framför luppen, något som hjälpte mig komma över den annars så höga tröskeln. Vi håvade, sållade, körde med åtel och testade en massa roliga metoder. Jag fick lära mig nomenklaturen, många av de vanliga arterna och bästa sättet att finna dem. De vetenskapliga namnen stod som spön i backen och jag hade ibland problem att hänga med, men kul och lärorikt var det! När jag sedan till hösten 2017 bytte jobb fick jag dock lära mig hur svårt det kan vara när svaren inte kommer på löpande band.
En stereolupp köptes in tämligen omgående, samt lite litteratur och några håvar. Jag började samla på fritiden och när jag var ute i fält i andra sammanhang för att inte tappa det jag hade hunnit lära mig. Sedan dess har jag sakteliga gett mig in i de olika skalbaggsfamiljerna och försökt arta allt som kommer i min väg, vilket inte alltid gått så bra. Många långa, sega och oförlåtande kvällar har spenderats framför luppen, där enstaka individer ibland tagit pinsamt lång tid att artbestämma innan jag hittat rätt. Och ofta inte ens i närheten av rätt. Men skam den som ger sig! Det jag inte klarade av sparade jag för framtiden och sakta men säkert har jag nu börjat beta av gamla synder, vilket då tydliggjorde att jag faktiskt börjat lära mig något!
Idag finns det flera olika forum och grupper på Internet som man snabbt kan fråga för att få hjälp med artbestämning. Det sker snabbare än jag någonsin skulle klara av att nyckla själv och är en otrolig resurs för kunskapstörstande, nyblivna entomologer. Men... jag lär mig inte. Att direkt få ett svar utan att fundera själv ger inte i närheten lika mycket kunskap som att misslyckas gång på gång, och även det är något jag nyligen insett. Spindlar, till exempel, har jag inte orkat ge mig på än. Alla skickas till Monika som snabbt och enkelt artar det jag bemödar mig fota. Men jag lär mig inte! Trots att jag nu har över 100 spindlar på min krysslista så fortsätter fråga om många av de vanligare arterna - vilken skillnad gentemot skalbaggarna där jag nu väldigt ofta klarar av att ta merparten av det jag samlar in till art (men absolut inte allt)!
I år tog jag mig an mina vivlar. Inte direkt frivilligt, utan det var det som fanns kvar i mitt insamlade material från 2017-2019. Förutom kortvingarna såklart, men där går gränsen. Efter att ha kämpat med Lindroths gamla nyckel och insett vilka begränsningar den har så gick det bättre och bättre med de små snytesförsedda varelserna, och helt plötsligt var de roliga! Det öppnade upp en stor ny familj för mig och jag ser nu fram emot att dels samla fler vivlar under året, men även att ge mig på nästa skalbaggsfamilj. För spindlarna, de fortsätter jag hantera som den novis jag är - med hjälp av Monika.
